Rosendalsvasen 200 år

Till sitt lustslott Rosendal lät Karl XIV Johan beställa en monumental praktpjäs i granit från Älvdalens porfyrverk. Rosendalsvasens 200-årsjubileum uppmärksammas med en rekonstruktion av vasens förlorade ägglist.

Rosendal utgör Karl Johan-tidens mest välbevarade miljöer, där arkitektur, landskap och konst samspelar till en helhet. En betydande del av denna helhet är Rosendalsvasen, som beställdes av kung Karl XIV Johan från Älvdalens porfyrverk år 1823. Två år och 3500 dagsverken senare anlände den till Kungliga Djurgården, där den placerades på den högt belägna terrassen norr om slottet med utsikt över Djurgårdsbrunnsviken och Ladugårdsgärdet.

År 2025 firar Rosendalsvasen 200 år och väcker då som nu en stor förundran bland lustparkens besökare.

”Liksom man om slottet kan säga, att det är alldeles för litet för en park sådan som kongl. Djurgården, kan man väl om porfyrvasen påstå, att den är alldeles för stor för slottet. Den vore värdig ett Versailles, men Versailles har icke dess like.”

(Citat ur ” I.T.” 31 maj 1862, Stockholms stadsmuseum)

Karl XIV Johan och Elfvedals Porphyrverk

Sverige var vid tiden det enda land i världen där den dyrbara och vulkaniska bergarten porfyr bröts, och under Karl Johans tid som kronprins och regent förstärktes bergartens modestatus i Europa. År 1818 köpte kungen det förlustdrabbade Älvdalens porfyrverk för privata medel i sonen kronprins Oskars namn.

Älvdalens porfyrverk, eller Elfvedals Porphyrverk, grundlades 1788 och blev svaret på den svåra försörjningskris som drabbat landet, och inte minst Älvdalens socken, under 1770-talet. Sedan 1700-talets slut har föremål i porfyr tillverkats i Älvdalen, både mindre föremål för inrednings- och bruksändamål och större praktpjäser. Stenen var svårbemästrad och var både arbetskrävande att bryta och tidsödande att bearbeta, vilket medförde att slutprodukterna blev kostsamma.

Porfyren kom att bli starkt förknippad med Karl XIV Johan och den svenska empiren. Karl Johan kom att beställa många konstföremål som placerades i de kungliga slotten och överlämnades som representativa och dyrbara statsgåvor. Föremålen användes även som bytesvara under dennes regenttid.

Stensorterna, uppkallade efter fyndorterna i Älvdalen, som bearbetades vid verket var många och hade olika egenskaper, såväl estetiska som tekniska. En av dessa var den ljusröda och finkorniga graniten, eller granitellen, från Garberg som lämpade sig särskilt väl för tillverkning av stora pjäser, eftersom den inte hade samma tendens att spricka som den hårdare porfyren. Av garbergsgraniten tillverkades bland annat Rosendalsvasen.

Rosendalsvasen

Våren år 1823 skrev krigsrådet Carl Henrik Röslein, anställd vid Konungens enskilda byrå och ansvarig för verksamheten vid Porfyrverket under Karl XIV Johans tid, i ett uppmanande brev till direktören för Porfyrverket att en monumental vas skulle tillverkas. Detta som tack för konungens stöd och för att skänka glans över hans regering. Inför tillverkningen av vasen framtogs ritningar av hovmålaren Fredric Westin, som utgick från en antik marmorvas funnen Herculaneum i Italien som förlaga.

Utförandet av vasen uppdrogs till verkets föreståndare, Per Forsgren, som hade lång erfarenhet och stor konstfärdighet att bearbeta den hårda bergarten. Vasen utfördes i förstorad skala efter Westins ritningar och framtogs ur ett block av granit i två delar. I färdigt skick mätte den 3,67 meter till sin höjd och 3,59 meter bred till bålens mynning. Den vägde vid slutförandet cirka nio ton, och var då den dittills största produkten som framställts från Älvdalen. Bålen var vid med godronnerad undersida och kröntes av en dekorativ list av lösa ägg i granit. Till bålen tillverkades även öron eller hänklar. Även vasens fot var dekorerad och försedd med kannelyrer.

Arbetet med framställningen fortskred mödosamt, och som mest arbetade fyrtio man med slipning och polering. Efter cirka 3500 dagsverken slutfördes vasen och den 5 oktober 1825 kunde vasen påbörja sin färd från Älvdalen till Stockholm.

Kostsam och mödosam transport

Vasen transporterades både landsvägen och sjövägen under ledning av Forsgren, som tilldelades ansvaret för transporten. Särskilda order om assistans inför transporten gick ut av landshövdingen. Bålen och foten låg i separata släpvagnar, och medan foten drogs av hästar drogs bålen av manskap som bestod av omkring 120 dalkarlar. Vid svårare backar drogs den av upp till 200 man. Vasens öron eller hänklar drogs separat av en häst. Dessa öron har inte kunnat återfinnas.

Mellan Älvdalen och Mora lät Forsgren två spelemän anföra det långsamt framåtskridande tåget som åtföljdes av trumslagare. Där tåget framskred strömmade folket likt i samband med en högtid.

Transporten av vasen var ett stort, mödosamt och kostsamt företag. Som ett exempel på transportens svårigheter så passerade tåget under en del av sträckan 21 broar, som till största delen behövde byggas om eller förstärkas.

Den 12 november anlände vasen till Stockholms hamn sjövägen. Den fördes därefter genom Slussen vidare till Manilla på Kungliga Djurgårdens södra strand, varifrån den slutligen transporterades landsvägen till Rosendal. Lustslottet var då till det yttre i stor utsträckning färdigställt. Under arkitekt Fredrik August Lidströmers inseende uppsattes vasen på terrassen framför slottets norra fasad på en granitsockel, och den 24 november 1825 var vasen putsad och kunde betraktas i sin helhet. Vasen lockade tidigt en mängd besökare som vallfärdade till Rosendal för att beskåda lustparkens nya praktpjäs.

Den 16 januari 1826 bjöd kungen sin familj och uppvaktning på en frukostmiddag i Rosendals slott, trots att inredningarna var långt ifrån färdiga, för att visa upp Rosendalsvasen.

De förlorade äggen

Redan i ett tidigt skede finns uppgifter på att de dekorativa granitägg som prydde Rosendalvasens kant försvann. Med tiden kompletterades vasen med ägg av både trä och gips, som imitationsmålades lika originalmaterialet. År 1881 framgår även att lagningsarbeten hade utförts av stenhuggaren D.O. Nyholm, som hade "…Lagat Egglisten å porfyrvasen…". Vid 1900-talets mitt återstod endast ett fåtal av de ursprungliga äggen, och 1967 demonterades slutligen de sista och magasinerades av Kungl. Djurgårdens förvaltning.

Toppbilden: Rosendals slott med porfyrvasen, Paul Gaimard, ur Voyages en Scandinavie, 1838-1840, Kungl. Biblioteket